Historik

Arbete med att sammanställa klubbens historia pågår och kommer kontinuerligt att uppdateras. Foto, kompletterande underlag samt eventuella synpunkter, får gärna skickas till: hiblohm@gmail.com.

Ansvariga: Hans Blohmé Jönsson och Peter Abdon. Senast uppdaterad 2022-12-07

Innehåll

1. Pamflett – en kortversion över klubbens 90 år

2. Fakta från respektive decennium – inkl. anekdoter och historier

3. Vår- och höstmötesprotokoll  

4. Medlemsuppgifter – antal och årsavgifter

5. Ordföranden

6. Tränare

2. Fakta från respektive decennium – anekdoter och historier

1930-talet

”Det var på Saltsjöbaden allt började!”

På 1920-talets somrar kom många gäster till Ystads Saltsjöbad och de återkom år efter år. De trivdes och hade mycket trevligt tillsammans. Vid en av dessa sammankomster, 1929, frågade en av gästerna borgmästare Stenberg – ordförande i Saltsjöbadens styrelse – om inte en golfbana kunde anläggas på Nybrofältet, då tider på stadens bägge tennisbanor var mycket svåra att få. Borgmästaren lovade att göra vad han kunde.

Det var så det började. På våren 1930 gav Regementet I 7, som ägde Nybrofältet, tillstånd att anlägga en golfbana och bygga ett klubbhus. I maj samma år sammankallade borgmästare Stenberg till ett möte för alla golfintresserade och ett tiotal infann sig. Man beslöt att bilda Ystads Golfklubb och de första stadgarna fastställdes den 26 maj 1930. Stadgarna har sedan ändrats ett antal gånger, bl a den 18 februari 1968, den 25 januari 1988, den 22 oktober 2002, den 15 oktober 2004 och nu senast; den 19 september 2013 då spelrätter infördes. Antalet medlemmar under 1930-talets första hälft var ca 25 stycken.

De första tio åren är inte särskilt väldokumenterade. Klart är dock att den första styrelsen bestod av; Johan Stenberg, ordförande, Löjtnant Svante Åfeldt, sekreterare. Bland chartermedlemmarna fanns Överste Georg Bjurström, han som bestämde om marken och Överstelöjtnant Strandmark och Kapten Lundberg, konsul Einar Bjurström, fru Alpha Stenberg, fru Harvor Liedberg från Öja Gods och källarmästaren Bernhard Nilsson på Saltsjöbaden och Continental.

Den första banan bestod enbart av nio utslagsplatser och nio inhängnade greener. Spelfältet var den av korna avbetade ängsmarken öster om Nybroån. Golfare, militärer och betande djur fick samsas om utrymmet.

Man spelade två varv, par 70, 4486m och banrekord på 30-talet var 75.

Bansträckning 1930

Banan sköttes av Greenkeepern Frans Olsson från Falsterbo och tränare var Mr. Hester, även han från Näset, men för hans instruktioner var man tvungen att åka till Malmö eller Näset. Två år efter klubbens bildande, tog Ove Ohlin över banskötseln. Ove var en skicklig golfare, hade gröna fingrar och blev senare trädgårdsmästare.

Bild: Skannad från Sv Golfförbundetskalender 1936

Medlemmarna svarade själva för en stor arbetsinsats; ”Gräsklipparen står idag på 5:ans Green. Ta ett par drag när du passerar!”, var en skylt som med viss modifikation alltid fanns i klubbhuset. Klubbhuset var förresten ett gammalt hönshus som skänktes till klubben av disponent Carl Jönsson på jästfabriken i Tomelilla och huset hade medlemmarna själva satt upp och snyggat till.

…Tidig bild över detta klubbhus. I bakgrunde syns ”Torpet”, som ännu finns kvar mellan parkering och nuvarande klubbhus.

Bild: Skannad från Sv Golfförbundets kalender 1936

Greenerna omgärdades av taggtrådsstängsel till skydd mot korna och här kan man verkligen tala om att ”spela in på green”.

Klubben fick redan det första året 25 medlemmar och årsavgiften var 25:- för äkta makar och 15:- för enskild medlem. Juniorer betalade 7,50:- och greenfee-avgiften var 1,50:-.

”Äkta makar”- medlemsskapet fanns, trots olika styrelsers förslag till förändring, ända fram till slutet av 1990-talet.

… Om klubbens första tävling skrev YA så här 1930: ”Gårdagens tävlingar rönte livlig anslutning såväl vad och åskådare angår, men så var också vädret det mest idealiska för båda parter. En ljum bris svepte in över den solbelysta gröna mattan, mjuk och elstisk att eträda efter regnet”. 

1930 arrangerade klubben också Skånska Golfdagen och 1935 vann klubben bägge klasserna då tävlingen gick i Falsterbo.

1932 den 8 maj spelades för första gången en tävling om ”Rinkabypokalen” mellan YGK och Kristianstad GK, på Rinkabyfältet. Den följdes upp den 25:e september med en tävling om ”Nybropokalen” på Nybrofältet. – Ett ”militärbanornas krig”, som upphörde strax efter att Kristianstad GK fick 18 hål.

Den 23 juli inleddes ett tävlingsutbyte med Bedinge GK, där klubbarna möttes två gånger om året och man spelade om en vandringspokal, som skulle tillfalla det lag som först erhöll tre inteckningar. Den första tävlingen avgjordes på Ystad GK och med hemmaklubben som segrare och den 10 september spelade man för första gången på Bedinge Gk – Då med hela sin bana söder vägen!   1936 hade lagen vardera tre inteckningar i pokalen, varför man beslöt att avgörandet över vem pokale skulle tillhöra, avgjordes på neutral bana, dvs Ljunghusens GK.

Pokalen stannade i Ystad! … (Oklart var denna pokal finns i dag…)                                        

Utbytet har därefter åtföljts av en årlig återkommande drabbning, bortsett från krigsåren och pågår ännu.

– PDF fil med reglerna för matchen, återfinns i slutet av hemsidan.

Handicaplistan från 1932, anger att Lennart Andrén hade hcp 12 och var en av endast 61 golfare i Sverige med hcp under 15!   I hela Sverige fanns detta år 3st  SCR-herrar och noterbart är också att prins Sigvard Bernadotte hade 14 i hcp!

Den 21 maj 1932 slogs troligen klubbens första Hole in One av medlemmen Svante Åfeldt under matchspel mot disponenten Axel Grimlund. Händelsen som inträffade på dåvarande hål 7 är dokumenterad i ett intyg som sänts till Svenska Golfförbundet.

1932 blev Överste Th.  Winberg, överste G. Björnström och överstelöjtnant  S.V. Strandmark hedersledamöter.

Redan 1934 erhöll Lennart Andrén hcp 7 och blev klubbens första med singelhandicp. Samma år noterades att fru Hylander hade lägsta hcp bland klubbens damer, nämligen 35.

1936 blev advokaten, Lars O ”Bisse” Dahlin medlem och han var sedan kvar i klubben till sin bortgång 2004. Alltså medlem i 68 år! ”Bisse” har varit klubbens sekreterare men framför allt var han varit en mycket duktig golfare med inte mindre än fyra klubbmästerskap på sin meritlista. I sina gömmor har han flera intressanta klenoder bl a nedan avbildade scorekort, som visar förslag till 6-hålsbanan som minner om klubbens ungdomstid.

… Den mest troliga orsaken till att det blev 6 hål, är att fältet efter försvarsansträngnirna var så sargat, att markområdet endast medgav dessa hål….

… Bild från 30-talet med Agnes Jönsson i svart basker som gick caddy åt de första spelarna. Hon bodde då i ett av husen närmast klubben och flyttade senare ner söder om vägen, där numera sonen, Rolf Andersson bor. Rolf var under 1990-talet framgångsrikt ansvarig för klubbens sponsorverksamhet.

Bild: Fotograf okänd

… En intressant brevväxling ägde i mitten av 30-talet rum mellan klubben och Svenska Golfförbundet. Klubben tyckte att banbedömningen var felaktig, att Förbundet hade tagit allt för stor hänsyn till hålens längd, som inte var imponerande och inte beaktat de svårigheter som banans karaktär av naturäng erbjöd. SSS (Standard Scratch Score) var därför enligt klubbens synpunkt alltför låg och borde, för att skapa rättvisa höjas med fyra slag. I en av skrivelserna till Förbundet, står: ”Banan är förlagd till I 7:s övningsmark som också används som betesmark för nötkreatur. Den är därför svår att underhålla, bäst om våren innan betet och om hösten sedan kreaturen intagits”                                                   

Svaret på detta brev blev en örfil till klubben. ”Banans längd motiverar inte nuvarande SSS 64 som från och med nästa säsong skall vara SSS 62”

I Stockholm hade man ingen förståelse för betande kor och infanterister som grävde skyttegravar och banan blev nedklassad och inte uppklassad, som klubben önskat!

1940.talet

Krigsåren 1939-1945 blev en umbärandets tid för de flesta och så även för Ystadgolfarna. Av rädsla för fientliga luftlandsättningar belamrade man hela Nybrofältet med spanska ryttare och annat bråte, vilket helt omöjliggjorde golfspel. Tävlingar förekom överhuvudtaget inte och träning utövades endast av de sista entusiasterna på de små plättar, där bollarna kunde slås. Även det s.k. ”Sahara”-fältet väster om Sandskogen användes i viss utsträckning.

Den sociala samvaron medlemmarna emellan fortsatte dock i klubbstugan t.o.m. under de stränga krigsvintrarna 1942 och 1943, trots att sex meter höga snödrivor i närheten försvårade möjligheterna att ta sig dit.

Träffarna framför den tända brasan med medhavd mat och dryck blev både glada och stämningsfulla och bidrog säkert i icke ringa grad till klubbens överlevnad.

  • En annan version gör gällande att klubbstugan nyttjades som militär förläggning och dispositionsrätten övergick därefter till en ungdomsförening som rumsterade där till 1947 då fältet på nytt kom ystad golfarna till godo.                                                                                                    

Efter krigsslutet 1945 dröjde det fram till 1947, innan banan var i sådant skick att spelet kunde återupptas. Klubbhuset var i behov av omfattande reparationer och Nybrofältet var sargat genom grävningsarbeten för skyttevärn och skytteskansar och genom mullvadshärjningar.

 …Ojämnheterna framför nionde hålets green är resterna från ett skyttevärn med förbindelsegångar som anlagts där till försvar mot invasion från Tyskland under II:a Världskriget..

Bild: Hans Blohmé Jönsson

Det kan ha sett så här…

Bild: Militärhistoria.se

1950-talet

I slutet av 40-talet och i början av 50-talet började klubbledningen på allvar fundera på en bättre bana. För att en sådan skulle kunna åstadkommas, var det givetvis en absolut nödvändighet, att man blev kvitt betesdjuren. Endast på så sätt kunde greener och fairways skötas på ett riktigt sätt och dessutom gavs det då möjlighet att anlägga bunkers, något som tidigare helt saknats. Vidare var det angeläget att planteringar anlades, detta för att ge banan mera karaktär och en högre svårighetsgrad. Efter förhandlingar med fortifikationsförvaltningen fick klubben tillstånd att hängna in ett område, ca 100-200 meter brett, öster om Nybroån, och sträckande sig i nordsydlig riktning. Området blev emellertid så litet, att endast sex hål fick plats. Banan, som ritats av dr Ivan Fischer, invigdes högtidligen den 30 maj 1953 i närvaro av representanter för staden, regementet, Svenska Golfförbundet och Österlens Golfklubb.

Bansträckning1953

… Jämför bilden med ”Bisses skiss, som Du återfinner under 1930-talet!

Banans första tee anlades strax öster om stora landsvägsbron över Nybroån och man spelade sedan motsols runt hela fältet med avslutande nionde green ungefär mellan dagens tee 2 och övningsområdet väster hål 1. Liksom tidigare fick greenerna inhägnas för att inte skadas av betesdjur. Detta medförde, att en lokal regel fick införas, nämligen: ”Boll, som träffat inhägnad, får spelas om utan plikt”. Även en annan sådan regel måste nämnas, nämligen: ”Boll i så kallad koblaga, må utan plikt upptagas, rengöras och droppas inom en klubb!ängd, dock ej närmare hålet.”                                                                                                                           

Det nu sagda ger en god uppfattning om de ganska primitiva förhållanden, som rådde. Tyvärr finns det i klubbens arkiv inget scorekort som visar banans mer exakta sträckning.

Invigningen av den nya 6-hålsbanan följdes av cocktailparty i klubbhuset och supé på Hotell Continental och i inbjudan stod bl a följande: Supén, som åtföljes av dans, betingar ett pris av kr 15 för ensam samt kr 25 för par. Även icke medlemmar är välkomna att teckna sig ävensom att deltaga i invigningen tidigare på dagen.Vi hoppas på största möjliga anslutning från medlemmar.

Under början av 50-talet mångdubblades medlemsantalet och arbetsgrupper av olika slag bildades. Man såg till att bunkrar grävdes och rör för den livsviktiga bevattningen lades ner. Golfsporten överlag genomgick nu en stark utveckling från gubbsport till att mer bli en snobbliknande företeelse.

1950 inleddes årliga vänskapsmatcher med Österlens GK. Dessa pågick till 1981, då Österlen byggt ut till 18 hål och ”tyckte sig för fina” att ha utbyte med en 9-hålsklubb! (-Ystad hade de första åren, endast 6 hål!)

Det var också på 1950-talet, som triangelmötena mellan Kristianstad, Österlen och Ystad inleddes. Dessa upphörde 1973 och skälen var två – Österlen tog hem vandringspriset och klubbarna hade svårt få ihop dugliga lag. Förslaget om upphörande kom från Kristianstad, som i brev helt enkelt meddelade att man inte vill fortsätta.

1953 var också året då det för första gången erbjöds träning på klubben. Detta i form av att amatörtränare (förstås upplärda av engelska pro´s) stod till förfogande för 3 kr/40 minuter. Juniorträning var gratis.

1956 återfick klubben nio hål.

1960-talet

1960 gjordes banan längre och svårare genom att fyra av de nio hålen försågs med nya alternativa utslagsplatser, Härigenom fick banan en sammanlagd längd av 5 546 meter och med par 36 (på den tiden hette det egentligen ”bogey”). Under 60-talet fick banan alltmer karaktär av, vad vi numera menar med en riktig golfbana. Nyplanteringar skedde och fler nya sandbunkers anlades. Vidare skapades ytterligare alternativa utslagsplatser och 1962 anlades damtee för första gången. Banans längd ökades till 5 672 meter för herrar och 5 016 meter för damer.

Bansträckning 1963

Bild: Scannad från 1963 års scorekort

Spelarkvalitén höjdes också avsevärt under denna period och 1965 fanns två medlemmar med handicap tre, Göran Lorichs och Lars O Dahlin, och en med handicap fem, Johan Lachmann. Dessa deltog också med växlande framgångar i flera SM och DM.

Under senaste delen av decenniet vidtogs inga ytterligare förändringar på banan. Men däremot gjordes en hel del investeringar i maskiner och redskap.

…Bild över 2.ans green med Birgit och Bo Nilsson. I bakgrunden syns dungen som nu är betydligt tätare och ligger norr nuvarande 11:ans green.

Bild: Börje Nilsson

1965 erhöll klubben 600:- från Sv Golfförbundet som ”Bidrag för anställning av gemensam instruktör”. Summan skulle delas med Lunds Ak. GK. Samma år erhöll man 500:- ”För materialanskaffning”…

1967 startade Kerstin Malmgren klubbens damsektion, som gjorde att antalet medlemmar kraftigt ökade.

1968 fick klubben besked från ”styrande i Ystad Stad” att någon utbyggnad av banan ej skulle kunna ske de närmsta två åren.

1968 utsågs Landshövding Gösta Nentzén till hedersledamot i klubben.

Medlemsantalet fortsatte att öka och uppgick 1969 till 241. Finanserna blev allt bättre, och YGK skapade en stabil grund för den väldiga expansion som skulle komma under de närmaste årtiondena.

1970-talet

1970-talet är förmodligen det – dittills – i särklass viktigaste årtiondet i klubbens historia. Det vad då det hände, det som måste hända, och det som alla hoppats skulle hända!

Det började inte bra. Åren 1970-1974 var det nästan bara tal om när klubben skulle flytta från Nybrofältet. Överste Bertil Green hade tillträtt som regementschef på P 7 och han hade fått order från högsta ort att se till att golfklubben kom bort. Ystad skulle bli ett pansar-centrum med kadettskola och pansarrobotförband och fältet behövdes för övning. – Inte golfspel!  ”Detta är det enda övningsområde i hela Sverige där vi i fred kan öva exakt för de uppgifter vi kommer att få när det blir krig”.   Så löd argumenten. Inte OM utan NÄR. Det var ord och inga visor.

Klubben gjorde ett par meningslösa uppvaktningar på regementet. Bertil Green och hans stabschef Tore Wrangborg visade kalla handen. De hade sina order och kunde ingenting göra. Det fanns inget utrymme för vettiga synpunkter. Klubben var helt enkelt oönskad. Man sökte efter annan mark runt hela Ystad. Bl a på Bergsjöholm, i Örupsdalen mellan Övraby och Örup, och på ängarna mellan Sövestad och Högestad. Alla försök stupade på sten och vatten. Antigen var det för mycket sten eller för lite vatten och utan vatten bygger man inga banor.  Det var då beslutet fattades, att klubben skulle göra som alla andra överkörda myndigheter och kommuner, skicka ledare till Stockholm och prata med herrarna som bestämde. Slut på alla intriger, slut på sammanträden som ledde till intet. Man beslöt att åka till Stockholm för att träffa makthavarna i Fortifikationsförvaltningen och Arméstaben.

Pang på, direkt till de högsta hönsen, det var parollen!

Pang blev det men inte på det sätt som klubben hade tänkt sig!

Det blev ett dystert möte där klubben representerades av sin ordförande George Werner, sin vice ordförande Johan Lachmann, sin kassör Knut Nilstam och sekreterare Per Guldstrand. På andra sidan bordet satt byrådirektör Arvid Kihlström i Kungliga fortifikationsförvaltningen, samt två barska överstar från arméstaben. Ordföranden var den barskaste av de båda, överste Robert Lugn, som hälsade oss välkomna till Stockholm med orden:  ”Jaha, så var det alltså dags att diskutera datum när klubben anser sig tidigast kunna lämna Nybrofältet!”     

Vilken kalldusch!

Där satt klubbens delegater med alla förberedelser och alla planer och alla kartor. Hade man åkt förgäves? Mötet varade i en timme och positionerna var låsta. Klubben ville stanna kvar på Nybrofältet, få tillgång till mer mark och bygga ut till 18 hål.

Armén ville snarast se klubben försvinna från den värdefulla övningsmarken. ”Golfbanan ligger som en påle i köttet och omöjliggör realistiska militära övningar”, hette det.

Det var då det hände. Mötet hade avslutats. Klubbens delegater skulle vänta utanför medan motparten gjorde en summering och i korridoren sa det plötsligt pang. Det var ordförande George Werner som helt ofrivilligt, men med full kraft, stötte ihop med en av fortifikationsförvaltningens kvinnliga tjänstemän. Den sammanstötningen räddade troligen klubben.

George var en känd idrottsprofil. Han hade varit ordförande i stockholmsklubben Hellas och han hade varit aktiv olympier i simning vid olympiaden 1924 i Paris. George hade många vänner inom Idrotten och den dam, han så handgripligt stötte samman med, var en av dessa, tennismästarinnan Berit Gullbrandsen. Det blev kram och puss och ett glatt återseende, och Berit fick en snabborientering om orsaken till besöket.

När Arvid Kihlström kom ut, först av de tre, dök hon honom och frågade efter resultatet. Han vred sig irriterat och sa inget, och Berit fortsatte attacken: ”Du kan väl inte låta dom åka ända från Ystad och hit upp till oss utan att ge dom något besked”. 

När sedan överste Lugn uppenbarade sig blev det hans tur: ”Jag kunde tro att Du hade Ditt finger med i det här spelet Robert”, sa Berit, och den stenhårde militären mjuknade. När vi sagt farväl till förhandlarna kom Berit tillbaka, och det avskedet blev: ”Det här ska jag hjälpa till att fixa, golf är ju nästan lika roligt som tennis”, sa hon.

Det var betydligt lättade delegater, som lämnade huvudstaden för återresan till Skåne. Vad som betytt mest, Berit Gullbrandsens löfte eller ändrade militära planer, får stå osagt, men är förmodligen det sistnämnda, även om tanken svindlar.

Hur som helst. Överste Green fick nya order, och förhandlingarna med honom blev både öppnare och fruktbarare. Överste Green blev klubbens beskyddare och ett nytt arrendekontrakt upprättades med fortifikationsförvaltningen.                                                                                                  I

Ystads Allehanda illustrerades detta med en bild på överste Robert Lugn, på ettans dåvarande utslag, med en klubba i handen och med texten: ”Armén slår ett slag för golfen”!

Parallellt med förhandlingarna med Försvaret, pågick arbete med att söka annan mark till klubben men där följande brev till Kragehoms- och Bellinga Godsförvaltning definitivt stängde det alternativet.

– Angående golfbana på godset tillhöriga marker. För någon tid sedan ombads vi i styrelsen för Ystads Golfklubb att lämna definitivt besked, huruvida vi avsåg att fullfölja rubricerade projekt eller ej. Tyvärr måste vi lämna följande negativa besked: Vi ser f n ingen möjlighet att på egen hand klara av projektet, varför vi nödgas avstå från Ert erbjudande om upplåtande av mark för golfklubbens räkning.                                                                                                                         

Ystad den 6.12.1971
På uppdrag av styrelsen YGK
J Lachmann

1972 var första året som Onsdagsgolfen spelades, inledningsvis under namnet ”Gubbagolfen” och tävlingarna omfattar under 2000-talet ibland upp till 100 deltagare! 

1973 fick klubben en framställan från Bornholm, som var i startgroparna för att starta öns första golfklubb.

– PDF fil med brevet, finns i slutet på hemsidan.

Kontentan av mötet med försvarsmakten, blev att klubben fick släppa de fem norra hålen, men fick i gengäld ny mark i sydöstra hörnet av Nybrofältet. Banan byggdes om och det blev en modern niohålsbana med stora greener, grästees och automatisk bevattning över hela spelfältet. När den byggdes var målsättningen att den skulle bli en första etapp. Det fanns i planeringen möjligheter att bygga ut, och det gällde bara att vänta och hoppas på fortsatt fred. Den nya niohålsbanan invigdes i augusti 1975.

Bansträckning 1976

1979 tog Göte Olsson och Åke Landgren initiativet till en ny tävling – Äkta makeserien, som även kallades ”Giftpokalen” och som sedan dess levt kvar i olika former. Första årets segrare, var Anneli och Jan ”Bobby” Strandberg.

Tävlingen var ämnad för att få fler damer att spela och öka samvaron i klubben. De första åren fanns inget vandringspris, men 1987 gjorde och skänkte Rolf Ljunqvist ett vandringspris, Priset skulle vara vandrande mellan klubbens äkta par (statuterna ändrades senare till att även omfatta ”sambos”), tills det var ett par som vann tävlingen tre år i följd.

Under många år genomfördes tävlingen med ”kvalificeringar”, som ledde fram till slutdagen, vilken alltid hade ett tema med tävlingsledningen utklädda till bl a vikingar…

Dagen avslutades med middag och dans på klubben.

Bild: Hans Blohmé Jönsson

Första inteckningen i vandringspriset erhöll dåvarande paret, Ingrid och K-G Svensson och att döma av arrangörernas, bl a Majvi Roslins klädsel, var temat: ”I hatten…”

… 1982 vanns tävlingen av Marianne och Dan-Ola Freudenthal, som 36 år senare vann igen!  

Bild: Fotograf okänd

Pecka Edfeldt var en idrottslegend och omtalad gymnastiklärare i Ystad. Han började spela golf på 1950-talet och blev ”rikskänd” efter följande foto, som utsågs till årets golfbild 1987. Han var också känd för sina snabba repliker och hans sätt att tala med och om andra golfare.

Per Gullstrand skrev i Ystads Allehanda den 7 mars 1987 följande: Alla känner Pekka Edfeldt. Alla ystadbor i alla fall. De som bor i Ystad och inte känner Pekka är inga ”ystadbor”. De blir det säkert med tiden när de lärt känna honom.

Bild: Jan-Olle Persson
Här följer några av alla historier och skrönor från den tiden:

Pekka har i stor utsträckning varit absent från golfen under den gångna säsongen. Pekka, denne gubbagängets enfant terrible, har nämligen haft det besvärligt. Redan i våras drabbades han av ryggont. Hans beskrivning av skadorna på ländkotornas taggutskott hade platsat i Toddybladet. Det ”onda”, har tyvärr tvingat honom att avstå från de återkommande matcherna mot Oscar Schön och detta har kostat på. I stället har det blivit ”cyckelrundor i sta´n”. Dessa rundor består mest av att han i varje gathörn stannar, hoppar av och byter ett par giftiga repliker med någon gammal älsklingsfiende.                                                                           

Det var under ett sådant avhopp det hände. Pekka fann att det ”onda” gick över när han kunde stödja sig på cykeln och när han ledde den. Så uppfanns CYKEL GOLF och Pekka ses nu ledandes sin gamla Nordstjernan över Nybrofältet med bagen fastbunden i pakethållaren.

Ingen känner Nisse Andersson. Ingen utom förstås alla golfare i Ystad och de börjar bli många. Nisse är en av golfklubbens profiler, men han kallas inte för Nisse utan för ”Snöret”, för att han spelar så rakt. Namnet har han fått av Pekka och Pekka är specialist på öknamn . Alla Pekkas riktig t goda vänner har fått öknamn och detta betraktas som en hedersbetygelse, så ingen är särskilt ledsen för det. När Nisse spelar en boll som inte går rakt fram, det händer ytterst sällan, då säger Pekka att Nisse fått ”knutor på snöre”.               

Sådan är jargongen i gubba gänget på Ystads Golfklubb liksom den är i alla andra gubba gäng på alla banor över hela världen.    

—                                                                                             

Nu tänker jag prata golf med Pekka och Nisse och det är om deras synpunkter denna artikel skall handla. Jag börjar med en förklaring. När man pratar golf med golfare så handlar det om bra och dåliga scorer, men också rätt mycket eller kanske mest, om golfbanor. Har man kommit in i klubbhuset med ett dåligt resultat så beror det i de flesta fall på banan. Ruffen är oklippt, fairways hopplöst fulla av ojämnheter, bunkrar oräfsade och greenerna sträva . Banan är bra att ha. Den kan förklara och försvara allt. Har man däremot gjort en bra rond, gärna på eller under handicap, då vet man ingenting om ruffar eller bunkrar. Man har inte varit där och givetvis har alla puttar gått i koppen. Resultatet beror på att man haft en bra dag och att spelet har suttit. Banan är då en ”mästerskapsbana”, intressant och utmanande . Nog med förklaringar. Nu börjar vi. 

Vi sitter hemma hos Nisse på Götgatan på Gjuteri området en lördagseftermiddag i slutet på januari och tittar ut över ett isigt hamninlopp. Snön ligger decimeter djup och det är en ur alla synpunkter hopplös tid för en sann golfare. Att prata golf med Pekka och Nisse är inte svårt. Det är bara att lyssna. Båda är lindrigt sagt talträngda.                                                                          

Pekka är kritisk till dagens utbildning. Han tycker att träningsgrupperna skall innehålla så många likvärdiga nybörjare som möjligt. Det går inte bra när man blandar gamla med unga och bollbegåvningar med nollor. Alla har så olika förutsättningar och skall resultatet bli bra, fordras att tränaren kan arbeta med någotsånär likartat material.                                                     

Pekka är dessutom rent ut sagt förbannad på alla som säger: – ”När jag blir pensionär, då skall jag börja spela golf-”. ”Börja spela fiol också och var glad om Du kan lära Dig att hjälpligt gnida fram Gubben Noak efter ett års filande”, menar Pekka. Golf är inte så lätt att det bara är att beställa sporten till pensionärsyssla och önska sig ett golf set i present till 65 årsdagen. Man bör helst ha provat på i relativt unga år. Det är precis som med cykling och simning. När man väl en gång lärt sig så sitter det. Börja helst som ung och lägg av under de mest verksamma åren då familj och arbete tar sin tid. Var dessutom ödmjuk. Det går inte att lära sig golf på en vecka och det behövs många misslyckade ronder innan man spelar på handicap 36.

Vi kommer sedan in på golfetikett och uppträdande på banan. Detta är egentligen ett kapitel för sig. Att det är viktigt är vi alla tre överens om. De golfare som inte vet hur man skall bete sig på banan är en lisa för varje klubb.

Pekka erbjuder sig att tillsammans med Börje Nilsson, klubbens intendent och regel expert, hålla kurser i ämnet till våren. För den som känner Pekka bör en sådan kurs bli något alldeles extra. Ingen kan blanda skämt och allvar som den gode gymnastikdirektören.

På tal om skämt spårar vi snart in på Pekkas favoritämne. – Älsklingsfiende!

En älsklingsfiende är som en hungrig gädda. Det räcker med att kasta ut ett fett agn och ”klafs”, där sitter den. Pekkas älsklings fiende nummer ett är Ingvar Nilerstedt, välkänd i Ystads Golfklubb. En annan var Kalle P. numera Österlengolfare. Kalle är mycket tystlåten och säger ingenting i onödan. Han kan gå en hel 18-hålsrond utan att säga mer än ”fyra i”, ”dubbelboggie” allteftersom hålen spelas ut. En vacker vårmorgon träffar Pekka Kalle P. i vagnboden. ”Är Du här Kalle? Då får man väl inte en syl i vädret idag”, hälsar Pekka. ”Det är kul att gå med Dig Kalle så att man äntligen får någon att snacka med”, lyder en annan version.                                                                           

Det bästa med Pekka s älsklings fiender är att han högaktar dem. Utan dessa skulle han inte ha en chans att flyta över på det eleganta sätt som är hans signatur.

Golfbanan då?

Så här håller vi på en hel lördagseftermiddag medan mörkret sänker sig över havet. Vi diskuterar roliga golfminnen och vi pratar bana, i synnerhet den nya golfbanan i Ystad, som i stort får bra betyg. En sak är vi överens om och det är att flaskhalsen mellan treans green och fyrans utslag måste bort. Den kommer att leda till en massa irritation och framförallt till farligt spel. Slicade utslag hamnar lätt på treans fairway och det är inte bra. Ett förslag var att göra om hål 4 till ett långt par tre-hål och förlänga ettan till ett lätt par fyra-hål. Givetvis höjs protester från både Nisse och Pekka. Förslaget är alltför radikalt. ”Flytta herr-tee till nuvarande dam-tee och lägg dam-tee på andra sidan om diket”, var ett intressant motförslag Om banor finns det lika manga åsikter som golfare och här är inte rätt forum för alla de övriga mer eller mindre genomtänkta förändringar och förbättringar som vi ventilerade . Den kommande säsongen blir intressant för banbyggare Johan Lachmann. Det är först i år som hans skapelse på allvar skall testas av Golf Sverige. Hur det testet utfaller finns det all anledning att återkomma till. Johan och hans idéer är väl värda en egen golfspalt.

 —

En av Pekkasbästa historier, handlar om spel mot vännen, järnhandlaren Nisse Törnblad . Matchen det nu gäller spel på Åhus och som vanligt gällde det slagtävling, open. Efter sjutton spelade hål är järnhandlaren sju upp och Pekka befinner sig i ett hopplöst underläge. På artonde gör Nisse ett perfekt utslag, mitt i fairway. Pekka följer upp ganska hyfsat. På andraslaget hamnar Nisse i greenbunkern till vänster. Pekka stöter fram sin boll mitt på fairway och ligger klar för ett lätt inspel. Nisse tar fram sin putter och gör sig beredd att putta bollen baklänges ut ur bunkern. Han är sju upp och har råd till det. Då far fan i Pekka: ” AIdrig har jag mött någon som varit så feg, spelar Du ut den baklänges så har Du gått Din sista rond med mig. Det är ju bara att ösa upp den. Du har inte en chans att missa green.” Järn handlaren tar fram sin sandwedge. På nionde slaget får han en klockren träff som skickar bollen rakt över green och ut över stengärdsgården  – Out of Bounds -. Matchen är Pekkas och ännu en flaska rödvin letar sig till det Edfeldtska hemmet. ”Jag var tvungen att sluta spela med Nisse – Jag höll på att bli alkoholist”, säger en ovanligt belåten f.d. gymnastikdirektör.

Om två kända profiler, Oscar Schön och hans hustru Asta, kunde man läsa följande: …Pecka Edfelt döpte en gång Oscar till LEGOLAS därför att han trippade så lätt över fairways och greener. 

…Oscar gick i pension för snart fem år sedan. Han var då en av Sveriges enda kvarvarande privata sotarmästare med ansvar för ungefär 1/6 av Malmös skorstenar och köksfläktar. Han talar fortfarande knoparmojet – sotarnas hemliga språk – men njuter i övrigt i fulla drag av sin pension. Redan i mitten på 60-talet hade Asta och han börjat planera för en behagfull ålderdom. De köpte 1967 en tomt i Nybrostrand och byggde där en sommarstuga som nu vuxit på både längden och bredden och som idag är deras hem året runt. Men golfen då? Skall detta inte handla om golf. Självklart. Det börjar nu.

Asta och Oscar är ett typiskt exempel på hur golfbacillen kan smitta. När de flyttade från Malmö till Nybrostrand hade de inte en tanke på golf. De visste bara inte att det fanns något så tokigt. Idag spelar hela familjen, barn, barnbarn och barnbarnsbarn inklusive svärson och svärdotter och en efter en har de smittats och fallit för sporten.                                                                                       

Det började med att barnbarnet Mats blev sjuk och det var sommaren 1970. Hans bäste kompis Mikael Dime, som bodde granne på Knipvägen, fick då plötsligt sysselsättningsproblem. Utan Mats, inget att göra. Mikael hamnade med hjälp av sin förståndige pappa Gerdt på golfklubben och det tände direkt. Klubbor och gapobollar med taxöron blev genast hans melodi och när Mats så småningom blev frisk tog Mikael honom raka vägen till Nybro fältet. Mats behövde ingen betänketid. Golf var Grejen med stort G och resten av den sommaren fick vika för golfbanan. Vi som var med då minns Mikael och Mats med sina stora golfbagar. Det var knappt att de räckte upp till klubborna. Varje rond skulle de gå på eller under handicap och målet var att så snart som möjligt komma tillbaka till Malmö med singelhandicap!                                                                                   

Från Mats första golfår minns jag en härlig episod under en paus i Gubbagolfen. Hela gänget med Dick Nilstam i spetsen, åt frukost efter nio spelade hål. Givetvis fanns Jan Hallberg med, han var alltid där och han skötte dessutom Golfshopen på den tiden. När det var som bullrigast i klubbhuset visade sig lille Mats i dörren, tittade på Hallberg och sa: -”Hallberg, kan jag få snacka med dig?”. Visst, vad vill Du?” svarade Jan och det blev dödstyst i rummet.                                               

”Kan jag få köpa en Gapo? ” frågade Mats som bestämt sig för att investera 2:50 i en ny boll. Givetvis fick han det. Hallberg var alltid hjälpsam och gubbarna fick sig ett gott skratt.                                                                                                                                              

MEN OSCAR DÅ?

Oscar och Asta blev så klart nyfikna på vad lillpojken sysslade med, särskilt som det tog så lång tid och ofta inkräktade på mattiderna. Försiktiga utflykter till golfklubben blev allt vanligare och till slut när huset var färdigt och trädgården sedan länge uppvuxen trillade Oscar dit. Han fick god hjälp av sonen Göran som tidigt förstått att systersonen Mats hittat rätt. För Oscar blev det lektioner för Christian Claesson och det blev övningsronder tidiga lördagsmorgnar och sena kvällar.                                                                                                                               

ASTA DA?

För henne tog det lite längre tid. Det dröjde ungefär tio år från det Nybrostrandshuset var klart tills dess hon föll. Oscar som delat vått och torrt med Asta hela livet ville givetvis att hon också skulle börja spela och han fann möjligheten när han som en födelsedagspresent gav henne tio golflektioner hos tränaren. Asta är ekonomisk och dessutom nyfiken och 58 år gammal, utan annan idrottslig bakgrund än trettio års husmorsgymnastik, satte hon igång. Ett par lektioner var allt som behövdes. – ”Golf är det bästa som hänt mig” säger Asta gång på gång och nästan varje dag spelar hon en 18 -hålsrunda med Oscar. Asta har28 i handicap och hon har som bäst varit nere i 24. Strongt.       (- Asta gick bort 2021, 100 år gammal)

 OCH ALLA DE ANDRA.

Det räcker inte med Mats, Oscar och Asta. I familjen spelar också sonen Göran och svärsonen Erik, Mats lillasyster Kristine, Görans fru Bitte och slutligen efter mycket tvekan dottern Birgitta, som tröttnade på att stå ensam hemma och diska efter frukost och lunch i ett av alla övergivet hus. Golfklubben har blivit familjens andra hem där alla vänner och bekanta finns. I den familjen saknas det inte samtalsämne. Sjukdomar och krämpor pratar man inte om. Istället är det slice, hook och missade puttar gom gäller och i det snacket kan alla delta.                                  

-Oscar var en av Peckas älsklingsfiender, en hedersutmärkelse som var få förunnat!

Under åren 1976 – 1986 föll till slut alla bitarna i pusslet på plats. P 7 blev till Lv 4 och nu var inte markbehovet lika omfattande längre. Våra politiker utsattes för ett bombardemang av uppvaktningar och de insåg till slut, att golf kanske var något som sommarstaden Ystad borde satsa på. Det var kommunen som bytte mark med fortifikationsförvaltningen, och som sedan arrenderade ut den till klubben. Det var kommunen, som genom stora ”bidrag”, hjälpte till att finansiera utbyggnaden och det var kommunen som gick i borgen för nödvändiga lån. Bidragen motsvarade ca 100 000 kronor, dvs det kommunala  investeringsstöd som varje klubb i Ystad kunde utnyttja.

I samband med dessa beslut, kom också tankarna om ett nytt klubbhus fram och en stor fråga var finansieringen av detta. Här tog Johan Lachmann tillsammans med bland annat Per Gullstrand 1977 fram ett förslag till ett Konsortieavtal med 10 delägare, vilket möjliggjorde att planerna på ett nytt klubbhus kunde igångsättas.

– ”Konsortiet” köpte Torpet för 90.000 Kr och upprättade regler för andelsägarna samt hur klubben skulle lösa in andelarna från de personer som ingått avtalet.

Dessa personer var: Per Guldstrand, PO Lönneus, Torsten Erlandsson (som inte spelade golf! Men vars hustru, Marianne, var aktiv såväl på banan som i styrelsearbetet), Börje Nilsson, Nils Åke Nilsson, Ingvar Nilerstedt, Nils ”Snöret” Andersson, Johan Lachman, Gert Dime och ”Vänster-”Gunnar Nillson.

– Vid årsmötet 1978 föredrog styrelsen planerna för ett nytt klubbhus. Beslut om att bygga detta, togs vid årsmötet den 13 mars 1982.

– PDF filer med konsortieavtalet, finns i slutet på hemsidan

1980-talet

80-talet blev golfens decennium i Sverige. Ingen annan sport utvecklades så starkt och i ingen annan gjordes det så stora investeringar huvudsak igen genom privata initiativ men med fint stöd av förstående och stöttande kommuner.

Vi förstår utvecklingen bäst om vi ser vad som hänt i vårt hörn av Skåne. När nyårsklockorna ringde in 1980 fanns här två niohålsbanor med sammanlagt 800 medlemmar. Österlens GK hade visserligen påbörjat sin utbyggnad till 18 hål, men den var inte klar. Ystad GK hade byggt om sina gamla nio men hade fortfarande bara nio och fortfarande använde klubben det klubbhus som ursprungligen skänktes av Tomelilla-disponenten Carl Jönsson, han på Jästfabriken. Det var då i sina äldsta delar femtio år gammalt, från början ett hönshus.

1981 hade de inledande planerna på utbyggnad till 18 hål kommit så långt, att såväl kommunen som pressen började engagera sig i ärendet.

Nu inleddes också en tradition mellan ”gubbalagen” från Ystad respektive Tomelilla. Tävlingen döptes till Jigger Cup efter en gammal golfklubba, kallad jigger.

Klubban, en dåtida pitching wedge, påminde om ett mätglas (Eng. ”Jigger”).

Mätglaset används fortfarande på berömda puben The Jigger Inn i St. Andrews

Bild: Peter Abdon

En klubba sattes upp som vandringspris. Deltagare i tävlingen, var ”gubbarna” från Ystad och då Tomelilla på den tiden inte hade någon bana, så var det på Göte Olssons och Oscar Schöns initiativ som en ”Tomelillamaffia” bildades och kravet för medlemskap var att man var från Tomelilla, kände någon som bodde där, eller visste var Tomelilla låg!

Tävlingar pågick fram till 2011, då ”Ystagubbarna” lade av. Därefter spelades tävlingen mellan ”juniorerna”, vilka var män i arbetsför ålder som träffades torsdag eftermiddag och ”Tomelillamaffian”. Även denna tävling upphörde, nu 2016. Vandringspriset finns kvar och återfinns i våra klubblokaler.                                                                                                           

Bild över Göte Olsson i skottsrutig tröja och vår alltid glade Åke ”Mössemagaren” Landgren, båda lagledare för respektive ”Jiggerlag” under många år.

Bild: Jan-Olle Persson

1987 får Ystad nu sin tredje engelsman eller rättare sagt denna gång, en ”skotte”. John Grant är namnet och han kommer verkligen från golfens rötter; Kilmarnock, en stad ungefär tre mil sydväst om Glasgow. Han är uppvuxen på golfbanan och började redan som femåring att svinga golfklubborna.

John har redan blivit en attraktion och med härlig skotsk accent är det bara kilten som fattas för att bilden skall bli fullständig. John är inte bara en populär tränare han är dessutom en mycket bra golfspelare vilket Per Guldstrand kunde intyga efter att i styv kuling ha gått runt banan med honom och nästan fått uppleva ett nytt banrekord.

Kuriosa:

-1980 var Greenfee:n 30:-

-1981 blev Pia Nilsson tillsammans med Charlotte Montgomery, från Stockholm Världscupmästare i damernas amatörmästerskap i Cali, Colombia, USA. Pia Nilsson inledde sin golfkarriär i Ystad Golfklubb och spelade som amatör även årets British Open för damer.  (1:a priset för proffsen var detta år 70.000SKR). Pia blev under hösten 1981, professionell spelare i USA.

1981 var ”gästtrycket” så hårt, att klubben fick hyra in en tälthall för att komplettera det befintliga klubbhuset, som endast rymde 40 personer och som först 1982 fick duschutrymme!

– 1982 påbörjas rivningen av dåvarande klubbhus för att ge plats åt ett nytt och där ”Torpet” byggs om till vagnbod.

Klubben firade 50 års jubileum med Sven Tumba som gäst, tillsammans med bl a flerfaldige svenske mästaren Mikael Sorling.

Legendariske Sven Tumba med en swing som enligt vår tränare, även kunde fungera i en telefonkiosk !

Bild: Jan-Olle Persson

1990-talet

1991 beslöt styrelsen att införskaffa klubbens första datautrustning till en kostnad av 50.000:-Samma år inleddes också arbetet med att förvärva ”Örnebringska fastigheten”.  (Nuvarande personalutrymme och maskinhall) 1993 genomfördes en renovering av fastigheten i ett ”arbetslivsutvecklingsprojekt”, där klubben erhöll fri arbetskraft och endast betalade för materialet, dvs 258.138:-.

1992 gavs Klubbnytt ut för första gången. Initiativtagare var Bengt Ekstrand och Peter Orup.

1993 utnämns Johan Lachmann till hedersmedlem.

1994 föreslår styrelsen att en 9-korthålsbana, inkl bevattning skall anläggas för budgeterat 400.000:-. 1996 och 1997 togs frågan upp på nytt, men lades därefter åter ”på is”.

1996 spelades utbytestävlingen mot Bedinge för 63:e året. Noterbart är att Rolf Hagtorn som spelade en av foursomematcherna mot Ystad, även var med som junior 1933! Bedinge besegrade Marianne och Dan-Ola Freudenthal med 2-1.

1996 utsågs Per Guldstrand och Börje Nilsson till Hedersmedlemmar.

1996 års höstmöte var turbulentare än vanligt!   – Mötet röstade fram en annan ordförande än vad valberedningen föreslog, trots ett ”hot om hela styrelsens avgång”. (Detta ”hot” hade kanske använts vid för många tillfällen tidigare för att uppfattas som seriöst) Kontentan blev att hela styrelsen och valberedningen avgick och nytt extra höstmöte fick utlysas där ny styrelse presenterades.

Oscar Schön tillverkade och skänkte 1997 den vindflöjeln med golfaren som stretar mot vinden och som nu (2019) sitter på omklädningshusets västra gavel. (Läs om Oscar Schön under 1970-talet)

Bild: Hans Blohmé Jönsson

1998 beslöt styrelsen att lansera ”Hålvärdar” med syftet att försköna respektive hål och minska driftskostnaderna. Värdarna skulle frivilligt och ideellt arbeta i samråd med ordinarie banpersonal. Inledningsvis rönte uppgiften stort intresse och många av golfhålen fick ett mer inbjudande utseende och högre finish. Initiativet dog ut under början av 2000-talet, men återkom senare i form av ”Torsdagsgänget”, som kontinuerligt och noggrant genomför ett varierande antal sysslor.

En av klubbens stora profiler lämnade oss efter en kort tids sjukdom den 16 maj 1996. Börje Nilsson var klubbens ”Mr Golf’ och han och hans hustru Birgit, som gick bort 1997 var de två medlemmar som gav klubben ett ansikte utåt. Alla medlemmar kände Börje och Birgit.

Börje blev medlem i YGK 1954. Han tillhörde den stora grupp av unga tjänstemän på Persöner som av sin chef Åke Raihle kommenderades att börja spela golf. Alla dessa, exempelvis Jean Witting, Lennart Redin och Jan Jönsson som alla har arbetat i styrelsen och lagt ner ett stort oavlönat arbete för klubben, har liksom Börje betytt mycket för klubbens utveckling och  4 i handicap. Vidare var han känd för sin obotliga slice och berömd för sina enhandsputtar som knäckt många på 18-hålet.

Under åren 1968-1975 var Börje sekreterare i klubbens styrelse och i början av 80-talet blev han klubbens förste intendent. Han hade sitt kontor i gamla klubbhuset där juniorrummet finns idag (Läs 1985). Därifrån skötte han och Birgit allt administrativt arbete i klubben. Där anmälde man sig till tävlingar, betalade startavgifter och fick sina scorekort prydligt ifyllda för hand av Börje. Han var oavlönad och gjorde sitt jobb därför att han tyckte det var roligt. Alla som arbetade tillsammans med honom förstod att uppskatta hans insatser.

Börje lämnade intendentposten 1995 när Thomas Nordin tog över. Han var kvar som ordförande i tävlingskommittén fram till 2001, Börje blev hedersledamot i klubben 1996.

När han slutade skrev Dag Lennartsson i sin årskrönika för 1996 bl a följande: Börje Nilsson var intendent i klubben fram till 1995. ”Börje och Birgit är ett begrepp i golfklubben och under många år har de skämt bort oss och våra gäster på ett fantastiskt sätt. Förmodligen fattar vi inte det fullt ut förrän den dag då de ej finns på golfklubben längre.”                          

Den dagen har nu kommit. Börje blev 75 år.

1997-98 genomfördes vidare en större renovering av Bevattningsanläggningen och klubbhuset.

Vid vårmötet 1998 föredrogs följande:

– Slutbesiktning av bevattningsanläggningen har nu ägt rum och allt fungerar tillfredsställande. Kostnaden beräknas till strax under 900.000 kronor, dvs under budgeterat belopp.

– Reparationskostnaderna hänförande sig till Klubbhuset berälnas med ca 275.000 kronor, belasta klubben.

-Avstyckningsarbetet av Örnebringska fastigheten (där nuvarande personalutrymme och maskinhall uppfördes 2001) via lantmäteriet pågår och beräknas vara slutfört i juli månad.

– Majoriteten i bankommittén synes, på grund av diskussioner angående eventuell utbyggnad av ytterligare hål på golflubben, ha svängt till att nu vara emot en försäljning av fastigheten. Frågan angående för säljningen diskuterades, varvid styrelsen meddelade följande BESLUT: Kommande beslut angående användningen av marken norr om tolfte hålet bör avvaktas innan slutligt beslut i saken fattas.

1998 Beslöts om verksamhetsinriktningen 1999 -2001, för att på sikt få mera rationell administration och service:

  • Flytta shopen in till övrig administration. Motiv: För att optimera personalresurserna.
  • Separera reception och tävlingskansli. Motiv: Skapa bättre arbetsmiljö för anställd persoanal.
  • Ombyggnad av restaurangen. Motiv: Bl a beroende på krav från Hälsovårdsmyndigheten.
  • Omläggning av hål 9 till 18 och vice versa. Motiv: Medge kiosk ”bakficka” i restaurangens ordinarie utrymme samt kunna följa avslutande tävlingshål från restaurangens lokaler. (När denna punkt föredrogs på höstmötet, mottogs den med varierande uppskattning, där en del medlemmar uttryckte sin farhåga… ”Skall styrelsen nu gräva upp hela banan ??”) banan”?!”)     
  • Verkstad- och personalutrymme i framtiden. Motiv: Arbetsmiljökrav samt behov av marken där nuvarande vagnbod (2019) är uppförd.

2000-talet och framåt

Arbete pågår!

4. Medlemsuppgifter – Antal och årsavgifter

5. Klubbens ordföranden

Johan Stenberg

1930-1936
Fredrik Ljungberg

1936 –1947
Lennart Andrén

1947-1952
Morthimer Agardh

1952-1955
Malte Rönnbom

1955 –1966
George Werner

1966 –1975
Johan Lachmann *)

1975 –1991
Dag Lennartsson1991 –1977
Hans Blohmé-Jönsson

1997 –2002
Bo Sterner

2002 –2003
Per Gullstrand

2003-2005
Sten Lexéus

2005 –2014
Göran Lundin

2014 – 2016
Göran Skybäck

2016 –2019
Ingemar Nilsson

2019 –

6. Klubbens tränare

Mr. Hester

1930-1932
Frans Olsson
1933-1952
Mr. Probyn
1953
Stig Nilsson

1963
Lennart Hovstadius
1965
David Jackaman

1968-1970
Bryan Young1972
Nils Abrahamsson

1973
Christian Clausson

1975-1984
Bernard Jones

1985-1989
John Grant
1990-2009
Tony Pedersen
2010-

Ladda ned historian om Ystad GK genom att trycka på knappen nedan!